Paketinnehåll i skogen
Idag följde jag spontant med på en liten tur till huvudstaden. "Det kan kanske bli kul att blogga om" tänkte jag och packade med kameran. Tog totalt två bilder under hela dagen, så det blir tyvärr inget inlägg om det. Jag tänkte däremot visa innehållet av det enorma paket jag pratade om förra veckan.
Paketet kom från Monki och innehåll först och främst denna björnliknande fuskpäls. Den är om möjligt ännu mjukare än min andra. Ett extra plus för luvan, längden (en vill väl inte frysa om rumpan) samt det faktum att det inte är ett dött djur. Det sistnämda bidrar kanske till att den inte överlever de lägsta minusgraderna, men det är väl smällen man får ta.
Det andra och sista som paketet innehöll var en hängselklänning i jeanstyg, svart även den.
Ett par skeva försök till helkroppsbilder.
Och slutligen en extremt suddig close-up. Det är inte alltid jättelätt för utomstående att behärska min kamera har jag märkt. Nåväl.
Blusen, som också kommer från Monki, är förresten anledningen till att jag gjorde beställningen från första början. Jag fick nämligen "25% rabatt på nästa köp" när jag handlade den. Sådana erbjudanden har jag alltid haft svårt för att strunta i. Men så är jag ju en shopaholic också.
Vy från ett luftslott
"Vart har Ellinor tagit vägen?" kanske några har börjat undra. Faktum är att jag inte har tagit mig någonstans alls, utan spenderar större delen av min ledighet i sängen.
Äter i sängen, tittar på serier i sängen, sover i sängen, lever i sängen. Ungefär så. Men det tycker jag faktiskt man får göra när man har lov. Dessvärre har jag därför inte så mycket att visa upp. Men var inte oroliga, jag kan nästan garantera att det dyker upp något lite roligare redan imorgon.
Höstlov, Höstbal, Högskoleprov och högar av kläder
Jag har fått höstlov!
Innan jag lämnade skolan för en veckas ledighet passade jag, Fia och Isa på att sälja lite biljetter till Höstbalen. Den äger ju rum om knappt en månad.
Eller ja, försökte iallafall. Så många biljettköpare kom tyvärr inte. Trots vår fantastiska singellista som finns tillgänglig för de som inte haft turen att hitta en baldejt än (eller bara vill ha en spännande överraskning på balaftonen).
Imorgon är första lördagsmorgonen denna termin då jag inte jobbar, men jag ska likt förbaskat upp i ottan ändå för att skriva Högskoleprovet. Knäppisarna ovan är dumma nog att göra samma sak.
Linnea har till och med varit duktig och lånat extra matteböcker för att plugga. Riktigt lika flitig är inte jag.
Förresten, min(a) garderob(er) svämmar över av kläder jag inte längre har någon användning av. Jag tog därför saken till handling och rensade ut en del jag hoppas kunna sälja av på något sätt. Om någon har förslag på hur detta görs på bästa sätt får hen hemskt gjärna berätta det för mig! Jag skulle bli megaglad.
Nu ska jag samla alla krafter i världen för att förhoppningsvis prestera någorlunda imorgon.
Några favoritprylar
Idag har jag skrivit prov, hämtat ur ett jättestort paket (visar innehållet en annan dag) och fotat mina livs första företagsbilder. Mille och Fredrik har av alla saker i världen valt att starta en städfirma, och jag ställe givetvis upp när de bad mig om hjälp med bilder i marnadsföringssyfte. Det var hemskt underhållande kan jag tala om. Om det är någon som skulle komma på denna tanke och sedan genomföra den så är det Mille, som måste vara den knäppaste människa jag känner. (Inget illa menat med det, han har bidragit med en himla massa skratt om inte annat.)
Nu tänkte jag visa några favoritprylar som jag brukar flitigt just nu. Först ut: parfymen Vanilla från Alyssa Ahsley. Gjorde slut på samma sort för kanske ett år sedan men var tvungen att köpa den igen då jag fick sådan himla lust att gå runt och lukta vaniljbulle. För det är precis det man gör när man sprayat på sig denna. Nagellacket skulle jag aldrig haft råd att lägga pengar på om det inte vore för att jag hittade det på världens utförsäljning. Vill egentligen säga att det är mossgrönt men mer sanningsenligt är att beskriva det som mörkt mörkt grönt, nästan svart. Väldigt fint oavsett. Från Essie i färgen stylenomics. Klockan köpte jag på Urban Outfitters när jag var i London och har för den som inte ser det en världskarta som urtavla. Jag tenderar att dras till kartor av alla möjliga slag. Och sist av tingen på det lilla glasfatet är en ensam kotte som inte fyller någon större funktion än att glimma till då och då. Skämt åsido.
För ungefär ett år sedan
Något jag finner oerhört underhållande är att titta i gamla fotoalbum, analoga som digitala. Dessa bilder är kanske inte jättegamla, men de är åtminståne från förra året. Jag och Lina gjorde en dagstur till Stockholm under en av höslovsdagarna. För ganska precis ett år sedan alltså.
Målet var att shoppa, kika i så många seconhanbutiker vi kunde hitta och förhoppningsvis få tag på en acceptabel klänning till höstbalen. Vi lyckades ganska bra med samtliga punkter om jag inte minns helt fel.
En av secondhansbutikerna vi tog oss till var såklart Emmaus, vars tak vid ingången är så himla fint pyntat av plastblommor i alla möjliga färger och former.
Trött av att ha gått hela dagen, provat tonvis med kläder och möjligtvis lite ångestfylld över att ha spenderat en del pengar står jag här och posar framför ett fint ljusslingesarrangemang. Det var en hemskt trevlig resa, trots att jag, klantig som jag är, lyckades glömma plånboken hemma. En snäll Lina, en sammarbetsvillig mor och en välutväcklad teknik gjorde att det löste sig ganska bra ändå.
Tygkassen föreställandes Markus Krunegård köpte jag på Peace & Lovefestivalen samma år, men fick den faktiskt signerad bara några dagar efter att denna bild togs. Markus spelade på Konserthuset och vi stod längst fram och sjöng euforiskt med i nästan varje låt.
Nu är det bara två dagar kvar sen är det höstlov igen. Jag har så ofantligt många saker jag planerat att göra att jag inte förstår hur jag ens ska hinna med hälften. Nåväl, det ska bli himla skönt med lite ledighet hur som helst.
Att rensa bort sommaren
Angående förra inlägget, så har mina somrigaste kläder nu fått gå i ide. Blommiga tyger och nätta snitt i all ära, men i vårt klimat är det inte mycket annat än täckoveraller som funkar egentligen. De fick flytta från den synliga klädställningen till djupet av en lite mörgare garderob. Där kan de vila tills våren åter blommar.
Vimplarna föddes inför en mycket festlig tillställning i februari, KGF Runas egna födelsedag då vi hade tema tivoli, och har därefter befunnit sig på alla möjliga platser. Men nu har de äntligen fått sig en stationär plats.
Av någon anledning lät jag solglasögonen hänga kvar. Kanske ville jag påminna mig själv om att solen (och värmen) kommer tillbaka tillslut.
Frosten glittrar som den aldrig gjort förut
Imorse var det kallare än någonsin och frost så långt ögat kunde nå. Nu är det inte riktigt så roligt att bo i Sverige längre. Det går knappt att påstå att det fortfarande är höst. Men jag vägrar forfarande att släppa taget om sommaren helt och tog på mig en av mina blommigaste klänningar, från Weekday. Kompenserade det dock med en svinlång ullkofta jag nyligen köpt på Cubus och mitt mörkaste läppstift (från Gina Tricot, megabilligt och megabra).
Faktum är att jag frös så mycket att jag tog på mig två extra koftor under jackan innan jag cyklade till skolan. Det kanske är dags att byta färdmedel.
När håret inte riktigt ville samarbeta och jag insåg att jag inte äger något lämpligt hårband, knöt jag en rosett av detta snöre som tidigare suttit i midjan på ett par mjukisbyxor. Nöden har ingen lag säger jag bara.
Första låten och speciellt en textrad i det här klippet vill liksom inte lämna mitt huvud. Men det gör inte så mycket, för den här ju himla bra. (Här finner ni även källan till rubriken.)
Jag fryser nästan varje natt, men inte för att det är kallt.
Glittrar som du aldrig gjort förut.
Inte riktigt 100 bilder mat
Jag har ju ätit lite (läs: mycket) de senaste dagarna också. För det mesta hinner jag glufsa i mig maten innan den får möjlighet att bli dokomenterad, men några enstaka måltider hinner fastna på bild. En gång fick jag för mig att dela upp att ha müslin i en skål och yoghurten i en annan. "Jaha. Det var ju knäppt", tänker ni och det gör jag också. Varför jag gjorde så eller ens väljer att visa upp det vet jag inte riktigt. Men jag tyckte det var ganska roligt att det såg ut som om jag firade 100-årsjubileum av något slag. Kanske min egen födelsedag. Det gjorde jag inte.
Något jag faktiskt har firat denna vecka är min lillebrors födelsedag. Han fyllde visserligen inte 100, men sexton år är väl en helt okej ålder det med. Speciellt när det innebär tårta för samtliga familjemdelemmar.
Imorgon är det måndag och endast en vecka kvar innan höstlovet! (!!!) Den ska jag nog orka mig igenom. För att peppa lite extra har jag letat fram och skrattat åt gamla bilder samt skrivit listor på saker att se fram emot. Kanske delar jag med mig av något av detta. Jag ska iallafall fösöka bli lite bättre på att uppdatera. Det är ju trots allt några få som faktiskt kikar in här.
Kottar i guld | Urban (golden) cones
Internet kan vara användbart på flera vis. Bland annat kan man dela med sig av sitt egna trams, som jag gör nu. Man kan även inspireras av sådant som andra redan har gjort. Jag hittade denna bild (på Pinterest, såklart) och fick lust att göra något liknande själv. Så jag köpte mig en burk med guldfärg och gav mig ut i skogen för att plocka kottar som vilken skogsmulle som helst.
Till en början var jag inte säker på vad jag skulle använda de förgyllda kottarna till, men knöt slutligen ihop dem med ett ganska grovt snöre.
Och hängde upp linan i gardinstången, där den forfarande befinner sig.
Sådär. Här skymtar ni även min nyuppsatta fotovägg, som ständigt envisas med att rasa samman. Men även jag är väldigt envis och återställer den så ofta det behövs.
Att tvingas säga hejdå
Idag hade Lina bjudit hem oss på en liten avskedsfika innan hon åker till Berlin nu på söndag. Hon ska ju bo där under några månaderna. Vi var som så många gånger tidigare i hennes lägenhet, som är av de allra mysigaste platser jag vet.
Jag hade slagit in ett litet paket med rosarandiga sugrör som jag hade med mig. Kanske som en avskedsgåva, kanske som en försenad födelsedagspresent. Måhända inte mycket till gåva, men det är faktiskt tanken som räknas (jävla konsumtionssamhälle).
Vi drack te.
Och åt småkakor som Lina bakat tillsammans med sin kusin. Jag pressade som vanligt i mig hejdlöst tills jag mådde illa. Självbehärskning har aldrig varit min starka sida.
Fina fina Lina. Som är så omtänksam och rolig med så kloka värderingar. Som jag kanske inte hade lärt känna om det inte vore för Runa. Som jag absolut inte hade känt lika bra som jag nu gör om hon inte hade fått för sig att gå med i föreningen först i tvåan, samma år som jag började ettan och gick med alltså.
Plötsligt var det jättemörkt och jättesent och jättedags för alla att åka hem
Och tillslut kom den ju, stunden då vi tvingades säga hejdå. Jag har behövt göra det så himla mycket på sista tiden, och det har varit lika jobbigt varje gång. Så kan det vara när man har äldre kompisar. För när man inte längre är bunden till en gymnasieskola känns ens hemstad kanske inte lika spännande längre. Vissa flyttar inte så långt bort, andra lämnar Sverige, för visst är världen lockande. Men när man blir lämnad kvar för att slutföra en kämpig utbildning man har hunnit tröttna på är det inte så kul i stunden. Det finns ändå något som hindrar en från att vända och springa tillbaka så fort en gått, som gör det möjligt att släppa taget, åtminståne för en stund. För även om man kommer vara ifrån varandra en ganska lång tid så vet jag att vi ses ju igen. Faktiskt.
(Jag säger vi ses, jag säger aldrig hej då, som RMK & Toppen så fint sjunger här)
Nä, nu måste jag nog ändå sova. Ta hand om er. Kram
Prickiga dagbokstankar på skrynkliga lakan
Just när man tänker att "nu kan det väl ändå inte bli jobbigare" så händer något och så är just så det blir. Och kanske är det för att det är måndag men det känns i vilket fall som jag inte orkar mer nu. Jag vill bara sova eller ha höstlov eller resa långt långt bort. Gärna kombinera detta tillsammans. Tyvärr är det lite ogenomförbart för tillfället, men istället för att koka över av ilska kokar jag te (lol) och höjer ljudet till musiken några snäpp extra. Helt i vanlig ordning alltså.
Jag har dessuom börjat skriva dagbok mer än jag någonsin tidigare gjort. Det är en hemskt underskattad uttrycksform ska ni veta.
Imorgon ska jag försöka vara lite gladare och dela med mig av något mer positivt. Lovar.
Ondskefull och olämplig temafestutklädnad
Traditioner har vi gott om inom KGF Runa och vår brödraförening GGF Verdandi. Igår inföll en av dessa, nämligen den årliga temafesten, som brukar äga rum när höstterminen har kommit igång ordentligt och nya medlemmar har börjat ansluta sig till föreningarna. Temat som röstats fram denna gång var ondska och jag var fram tills bara några timmar innan festen väldigt kluven till vad jag skulle klä ut mig till.
Men sedan fick jag en idé och letade fram det bästa vi hade hemma för att genomföra detta. Alkohol bidrar väl till en del ondska i världen tänkte jag och klippte två lika stora rektanglar av en rulle golvpapp som jag målade med vattenfärg likt etiketten på en vodkaflaska av fulaste sort. Rysk smuggelvodka, fjortisvodka och spårvodka har jag fått höra. Kärt barn har många namn som man brukar säga.
Min lillebror var snäll nog att låna ut sin blåa mössa som fick agera kork. Jag tog även på mig ett par örhängen jag valde att kalla "magic crystlals", för att göra reklam för ännu ett "fult" vodkamärke.
Det är kanske inte lämpligt att komma såhär till varje festlig tillställning, men det var en hemskt rolig utklädnad kan jag försäkra om för den som känner sig sugen att anamma looken.
Från fredag till fredag
Den senaste veckan har jag...
Överkonsumerat citrusfrukter (och ätit fler satsumas än jag varit timmar i skolan).
Förbannat mig över det dåliga vädret.
Men ändå tappert cyklat i ur och skur.
Tröstat mig med fika från skolkafeterian
Köpt ett fint underklädesset på Monki under Stockholmsvistelsen.
Panikladdat mobiler bland neonljus och snygga människor på Berns (efter ha slösat allt batteri på att fota James Blake).
Bakat och bjudit Panorama på kakor.
Målat med kritor på religionen.
Hängt en del med den här tösen.
Som just nu befinner sig i mitt rum. Vi ska sjunga och dansa (på riktigt) och äta tacos innan vi ger oss ut i natten. Ungefär så.
Emmaboda genom en kompaktkamera
Kameran ovan lyckades ju som bekant dokumentera en del glimtar av Emmabodafestivalen i somras. Men det gjorde även min (lite tristare) digitala kompaktkamera. Här följer några bilder därifrån:
En dag innan festivalens start lämnade vi Gävle med tåg (för att få så bra campingplatser som möjligt).
Mat- och solpaus mellan ett tågbyte någonstans i Sverige.
Efter en tältnatt utanför campingområdet klämde vi in oss nästan längst fram i kön. Vi hade ju redan hämtat ut festivalarmband dagen innan.
Ensamma om att köa var vi då inte.
Tillslut kom vi (bland de första) in på festival- och campingområdet!
Och slog upp vårt camp under världens bästa äppelträd.
Dagarna gick mest åt att vila i skuggan.
Kojan! Här var de senaste (eller tidigaste, beroende på hur man räknar) spelningarna. De kunde vara ända till klockan fem på morgonen.
En lite second handbutik hade de lyckats släpa in på området. Kanske var det tur att priserna var så höga som de var, för jag slapp göra min packning tyngre till hemresan.
Här är campet, Camp Ari! Som så många stannade för att kommentera hur fint det var.
Vi hade ju pyntat trädet med serpentiner...
...och ballonger. Så himla festligt.
Det var så otroligt varmt att man nästan inte kunde ha några kläder på sig. Här var vi påväg till centrum för att fylla på matförrådet.
Konserter var det gott om. Här spelar Wintergatan.
Såpbubblor!
Bara efter någon dag hade sabotörer kommit och smällt våra ballonger. Men det var ju fint så länge det varade.
Vi hängde mycket i campet. Här med världens trevligaste och skönaste grannar från Linköping.
Tältkamrat och följeslagare.
"SPELA SHORELINE"-skyltar syntes i publiken på nästan varenda spelning. Festivalen verkade ha dragit till sig en del Broder Daniel-fans. Och vet ni vad det fina är? Sista dagens allra sista spelning, med Solar Fields klockan 5.20 i Kojan, avlutades med en elektronisk version av Shoreline. Därefter slog de på orginallåten och alla sjöng euforiskt med. Tydligen. Jag låg (o)lyckligt ovetande i mitt tält och sov.
Om mindre än två veckor släpps de förstsa biljetterna för endast 495 (!) kronor och jag kommer sitta klistrad framför datorn tills en av dem är mina. För trots diverse tråkigheter och trots att majoriteten av årets uppsättning artister inte tilltalar mig särskilt mycket annars var det den bästa festival jag hittlills upplevt.
Röd sjuklingslunch
När man är hemma och är sjuk har man faktiskt tillåtelse att äta precis vad man vill. Som tröst. Därför åt jag i min sjukbädd frukost till lunch, för att det är den godaste måltiden på dygnet (och kanske för att jag inte hade ork till något mer avancerat...).
Jag gjorde gröt på pappas fullkornshavregryn och toppade med kanel och banan (samt mjölk). Detta åts på rött (second handfyndat) porslin i sällskap av en röd smoothie, röda löv och ett nytt rött nummer av tidningen Retro. Tänka sig, att så mycket blir rött på hösten.
Jag gjorde en röd variant på denna, innehållandes: hallon, blåbär, kiwi, banan och apelsin.
Idag är jag åter på fötter, så förhoppningsvis dyker det upp lite roligare saker här att läsa om.
Det märker ni antagligen.
Att föreviga stunder på bild
Att jag har ett rejält intresse för fotografering tror jag redan har framgått vid det här laget. Det är något exceptionellt med att kunna bevara sekvenser ur sitt liv med hjälp av en enkla knapptryckningar. Att sedan kunna titta tillbaka och minnas.
Jag tar dagligen massvis med bilder, såväl med mobilen som med min systemkamera. I bästa fall kommer en liten andel upp på något socialt medium, men de flesta bilder hamnar för de mesta bara i någon stackars mapp på datorn. Det blir lätt så när man fotar digitalt.
Därför blev jag oerhört glad av att hämta ut mina engångskamerabilder förra veckan. Jag bläddrade igenom de tjugofem papperskopiorna med ett stort flin på läpparna, då jag hade hunnit glömma vad majoritetan av motiven föreställde.
För när man fotar analogt har man ju inte samma möjlighet att solla bort de fotografier som inte blir så bra. Jag fotade en del analogt på fotokursen förra året, men då fick vi granska negativen och bestämma själva vilka som skulle bli till papperskopior (som vi sedan framkallade själva i mörkerrum, så himla roligt). Det är därför engångskameror blir så oerhört spännande. Du har bara en chans på avtryckaren, och hur resultat blir får du först reda på ett tag senare. Bilderna blir ofta inte helt perfekta, men det är det som gör dem så charmiga. Till exempel kan någon böja sig fram precis i fotoögonblicket och visa hela trosorna. Till exempel kan någon ha missat att hen har choklad utsmetat kring hela munnen. Till exempel.
Just denna engångskamera använde jag första gången på Emmabodafestivalen. Jag ville att den skulle bli lite extra festlig, därav den glittrande nagellacksytan. Det är ett av mina bästa tips förresten; måla saker som annars är ganska fula med ett fint nagellack. Man blir faktiskt gladare av sådant.
På tal om Emmaboda, så ska jag försöka få upp bilderna därifrån, om tekniken vill samarbeta och om kvalitén blir tillräckligt bra. Om inte har jag faktiskt ett gäng bilder fotade med en kompakt digetalkamera, som jag nu insett att jag hade med mig, som borde kunna pupliceras.
En abstrakt måndag
Måndag betyder ångest och avsaknad av livslust, bortsett från sista lektionen på schemat som är fotografisk bild. Idag skulle vi fota abstrakta bilder, men då jag inte riktigt förstod uppgiften slutade det med att jag tog en massa foton på mig själv istället, som så många andra gånger då jag tyckt att något är svårt eller jobbigt. Denna var kanske ett försök till någonting abstrakt, eller så visar den bara hur halv och otillräcklig man kan känna sig ibland. Eller vad vet jag.
Förresten, jag tänker påminna om min Pinterest, som är en av få saker som får mig på bra humör för tillfället.
Att baka bullar en dag för sent
Det finns högtider till nästan allt. Och det är väl trevligt att det finns så mycket att fira.
"Kom hem till mig och baka bullar på lördag!" sa jag till mina kompisar trots att Kanelbullens dag var igår. Jag har väl aldrig varit känd för att göra saker i tid.
Isa och Linnea däremot, som är lite bättre på den saken, var de enda som var på plats på utsatt tid denna gång.
Men inga bittra miner syntes till, för den som väntar på något gott kan vänta ganska länge.
Bullbakandet sattes igång.
Och snart även ätandet.
Två av livets goda ting - kalasgoda bakverk samt kalasbra vänner (som bakningen till ära klädde sig i dessa halvfula och helcharmiga förkläden som min mormor sytt).
Nu ska jag och min bullmage spendera resten av lördagskvällen framför Fantastic Mr Fox i sängen. Man behöver faktiskt inte vara på vift hela tiden. Ibland måste man ta det lite lugnt också.
En fantastisk musiker med namn James Blake
En prålig lokal. En man. En röst. En synth. En jävligt fet bas.
Har inte så mycket mer att säga, kan knappt fatta att jag har upplevt detta.
<333
En efterlängtad konsert
Idag kommer bli en bra dag. Inte endast för att mina korvfingrar är pyntade av konfettiliknande nagellack. Nej, för idag ska jag ju få se James Blake!
Om några få timmar sitter jag och Fia på ett tåg mot Stockholm för att ikväll uppleva en antagligen magisk konsert.
Ni som ännu inte upptäckt denna man vet inte vad ni har gått miste om. Lyssna! Han är helt fantastisk.
Torsdagsfika
Ännu en trött skoldag, men den lystes upp något när jag
1.fick hämta ut mina senaste engångskamerabilder
2.gick och fikade på Lido efter skolan med några fina vänner.
Carro kom dit.
Lina stod redan och väntade.
Konditori Lido som sagt. (Och ni har väl koll på att det är kanelbullens dag imorgon?)
Vi satte oss i lokalens ena hörn (där Lina på en gång började inspektera mina nyuthämtade bilder).
Gick för att välja fika.
Och suktade en del över kanelbullarna.
Men det beställdes bara en bulle. I övrigt fylldes bordet med wienerbröd, några chai latte och slutligen en grekisk sallad.
Det finaste var väl att allt serverades på udda second handporslin.
Sen kom Paulina och gjorde oss sällskap också.
Potentiellt Gävles mysigaste fik, inrett med en massa fina och gamla möbler.
Musik för mörka höstdagar
Musik är lugnande.
Musik är helande.
Musik är dämpande.
Musik är stärkande.
Men framför allt är det väldigt trevligt att lyssna på.
Kanske är det någon som tycker om något som jag också lyssnar på, kanske inte. Delar med mig av lite musik i vilket fall. Lite peppiga, lite deppiga, lite allmänt bra låtar att lyssna på när löven faller.
This is what a feminist looks like
Och såhär såg en feminist ut idag.
Iklädd nästan 100% h&m, bortsett från världens mest slitna Dr. Martens, en strumbyxreva som jag skapat själv (obs: ej avsiktigt) samt kjolen som var min skolavslutningsklänning i nian.
Det gör ont i magen när jag tänker på att nästa gång jag bär en vit klänning av liknande sort tar jag studenten. En allra sista skolavslutning. Den gör sig påmind hela tiden och jag kommer bara närmare och närmare slutet. (Slutet - hur hemskt låter inte det ordet på en skala?)
Glömde helt bort att ta på mig mitt rosa band idag, men jag bar iallafall en rosa kofta (som om någon skulle dra den kopplingen) som har luddat ner precis allt jag äger. Antar att det är smällen man får ta när man vill gå runt och vara mjuk och fluffig.
Viktigheter gällande kvinnor
Jag tänkte inte ha någon lång utläggning nu, utan ville mest visa upp min nya tygkasse som jag låter tala för sig själv. Egentligen borde alla vettiga människor gå runt med en sådan här, för i min mening finns det bara två sorters människor som inte är feminister. Antingen påstår man vara helt för jämställdhet men vägrar kalla sig feminist, vilket är helt absurt. Det är kvinnorna, vad än andra kan tänkas säga, som är det utsatta könet i samhället. Antingen det, eller så är man inte för jämställdhet över huvud taget, vilket om möjligt är ännu sjukare. Så. Då var det sagt.
Vill nu gå runt och vara lika snygga kan ni köpa er en egen här.
När jag ändå talar konsumtion som vill främja kvinnan kan jag passa på att påminna om att det har blivit oktober. Rosa Bandetmånaden alltså. Man behöver bara betala 25:- för att visa att man bryr sig och för att stödja Cancerfonden. Det är väl en himla bra grej att lägga pengar på?
