Rödvin röda naglar och röd porrbelysning
Denna fredag hade vi urgångna runaiter blivit inbjudna till årets hedersmöte. Hanna föreslog att vi skulle träffas hemma hos henne i hennes lägenhet i villastaden innan, vilket vi gärna gjorde.
För att komma i stämning peppade vi med vin (eller julmust), en girlpower-spellista och pratade minnen. Exempelvis om hur rädda vi varit i ettan för de dåvarande treorna. Nu satt vi i samma rum och var ytterst ofarliga. (Det var säkert alla då också.)
Vi hade klämt in oss ganska många på den lilla ytan, de som fortfarande bor kvar i Gävle samt de som hade lyckats ta sig hit. Julia till exempel hade kört hela vägen från Göteborg samma dag (hon tog körkort för en vecka sen).
Efter några glas begav vi oss mot föreningslokalen för att avnjuta de sista timmarna av runamötet. En spännande överraskning var den röda porrbelysningen som tillförts till toaletten.
Om några timmar träffar jag ungefär samma gäng igen då det är tänkt att vi ska servera maten på föreningens/vår gamla gymnasieskolas höstbal. Ska jag vara helt ärlig är jag lite nervös för hur det ska gå då det är ganska många gäster och ganska lätt att till exempel tappa en tallrik. Men det går nog bra.
KRAM / KRÄM
/ellinor
Spex
Igår höll Verdandi sitt årliga spex och vi var givetvis på teatern för att titta. Men vi träffades givetvis innan för att peppa först
Något som är tradition är att vi runaiter bevittnar spexet utklädda. Såhär såg några ut.
Och såhär såg jag ut, utklädd till Suzy i Moonrise Kingdom.
Och här är alla tillsammans <3 Väldens finaste runaiter.
Idag har jag varit dödare än dödast men har ändå kramat om mamma lite extra samt gått och röstat, såklart. Det hoppas jag att ni också har gjort!
Önskar att jag bara drömde att det var en vanlig söndag
Mer bilder på runaiter från soaréveckan, från innan första gången vi repade kupletterna med bandet.
För att jag börjar inse att gjort är gjort kommer inte tillbaka.
För att stressen att slutföra allt skolarbete inte rymmer någon plats för att ta nya bilder.
För att jag längtar så himla mycket till att få göra precis det jag vill, vad nu det är.
Här är nattens (varje natts) soundtrack.
En vecka senare
Här är jag tillsammans med mina favorittjejer i världen, KGF Runa, utanför Gävle teater, en plats som jag under de tre senaste åren förknippat med en av de bästa stunderna på året. För exakt en vecka sedan befann oss i våra loger för att applicera teatersmink av värsta sort, eller någon annastans i full fart med att förbereda oss inför kvällens soaré, min livs sista. Hur slitit det än är att skapa det vi gör, skulle jag göra vad som helst för att få göra samma sak igen. Och igen och igen.
Hej förresten, jag ska försöka uppdateare lite trots all skolstress såhär i slutspurten.
Hej, jag är tillbaka / Ciao, sono tornato
Försiktigt kryper jag ut i ljuset igen för att säga hej till denna cybervärld. Jag har haft lite annat för mig sedan jag skrev här sist.
Medan vanliga elever målat ägg, ätit godis eller vad folk nu gör på påsklov har jag spenderat den senaste veckan på fjärde våningen i skolans största klassrum tillsammans med mina favorittjejer. Den årliga målarveckan ägde rum och vi är nu färdiga med samtliga kulisser inför soarén.
Veckan dessförinnan befann jag mig däremot väldigt långt ifrån min egna skola. Jag var på ett utbyte i sällskap med bland annat tjejen till vänster i Italien och Rom. Vi fick lära oss allt möjligt om myter och barock, besöka fantastiska kyrkor, gå ner i katakomber, hänga i Vatekanstaten (som bilden bevisar), äta gudomlig glass, och leva på pizza, pasta och panini (bröd på italienska). Tillslut kände jag mig som en enda stor deg själv. Men resan var fenomenal och jag fick bo hos en helt otrolig värdfamilj. Mer om allt detta tänkte jag berätta, inte minst i bilder, om ett litet tag.
Jubileumsfirande
Nu ska jag alldeles strax springa iväg för att fira Runa ordentligt. Såhär såg det ut förra året med tema tivoli. Då var jag med i jubbkommittén och förberedde och fixade, nu har jag ingen aning om någonting. Är extremt nyfiken!
Ja visst ska vi leva uti hundrade år
Idag fyller världens bästa förening 87 år! Och det har vi firat förstås. Först samlades vi i förenings för att värma upp våra röster innan vi marcherade till tonerna av Smedsvisan till stora trappen i skolan. Där sjöng vi Runasången och Ja må vi leva samt hurrade ett fyrfaldigt leve för oss själva. Helt traditionsenligt.
Därefter fortsatte vi till matsalen där vi hade ett reserverat bord med finglas, duk och blåa servetter.
Dagens lunch bestod av hamburgare.
Och tårta som styrelsen bakat, såklart. Jag lassade friskt på tallriken och åt alldeles för mycket innan kroppen hann reagera. Nåja, jag kommer ju aldrig ha möjlighet till detta igen.
Satan vad jag tycker om dessa vitbenta tjejer.
Återigen, grattis på födelsedagen KGF Runa! ("Världens fräschaste 87-åring")
Skulle du råna en bank för oss två?
Och så blev det en sån där lång (ofrivillig) frånvaro igen. Senaste tiden har jag nästan bara spenderat med Runa (som om jag hade ett liv utanför föreningen). En dag förra veckan var det öppet hus på skolan. Då visade vi upp oss och sålde hembakat fika i ett klassrum för att tjäna lite pengar. Jag tog på mig uppgiften att sköta musiken, en av få saker i världen jag faktiskt förstår mig på. Det var mysigt och trevligt, trots att en relatvt ny förening stal många av våra kunder då de också fått för sig att sälja fika.
I lördags var det dags för en av de största händelserna inom runavärlden - Höstbalen. Inte helt konstigt vill de flesta vara fina under denna tillställning och planerar tidigt vad de ska ha på sig samt vem de ska gå med (kavaljer är ju obligatoriskt). Jag hade hittat en relativt billig klänning från en hemsida jag beställt från flera gånger tidigare, och var ute i god tid när jag klickade hem den - tyckte jag. I måndags passade det att hamna i brevlådan tydligen. Sjävklart var den ännu finare IRL och självklart hade jag hellre velat ha på mig den, men nu fick jag nöja mig med den långärmade, djupryggade kleinblå från Gina Tricot som jag panikköpte några dagar innan när den andra inte verkade dyka upp. Någon bra bild på detta har jag dessvärre inte, men jag hade iallafall på mig örhängena på bilden ovan. Så himla typiskt mitt liv att inte lyckats komma tid. Nåväl, i vår är det ju studentbal och då tänkter jag vara snyggast i världen.
Ondskefull och olämplig temafestutklädnad
Traditioner har vi gott om inom KGF Runa och vår brödraförening GGF Verdandi. Igår inföll en av dessa, nämligen den årliga temafesten, som brukar äga rum när höstterminen har kommit igång ordentligt och nya medlemmar har börjat ansluta sig till föreningarna. Temat som röstats fram denna gång var ondska och jag var fram tills bara några timmar innan festen väldigt kluven till vad jag skulle klä ut mig till.
Men sedan fick jag en idé och letade fram det bästa vi hade hemma för att genomföra detta. Alkohol bidrar väl till en del ondska i världen tänkte jag och klippte två lika stora rektanglar av en rulle golvpapp som jag målade med vattenfärg likt etiketten på en vodkaflaska av fulaste sort. Rysk smuggelvodka, fjortisvodka och spårvodka har jag fått höra. Kärt barn har många namn som man brukar säga.
Min lillebror var snäll nog att låna ut sin blåa mössa som fick agera kork. Jag tog även på mig ett par örhängen jag valde att kalla "magic crystlals", för att göra reklam för ännu ett "fult" vodkamärke.
Det är kanske inte lämpligt att komma såhär till varje festlig tillställning, men det var en hemskt rolig utklädnad kan jag försäkra om för den som känner sig sugen att anamma looken.
Timme till förfogande
Idag fick vi chans att visa upp oss för de nya ettorna på den årliga TTF:en. Med vi menar jag såklart världens bästa KGF Runa. Vi är en gymnasieförening som endast tar emot kvinnliga medlemmar (ta det lugnt, det finns en manlig motsvarighet) som intresserar sig för de sköna konsterna, så som: sång, musik, teater. Bland annat. Vi anordnar årligen en höstbal för hela skolan, sjunger mycket och väl i stämmor, går luciatåg, bakar ganska många punschkakor, och framför varje vår en helt makalös soaré där vi står för arbetet bakom varje liten detalj, allt mellan manusskrivning och danskoregraferande till kulissmålning och ljussättning. Våra blåa charlestonklänningar syr vi helt själva, helt enligt tradition. Och så tycker vi hemskt mycket om att fika. Det sistnämnda är ett obligatoriskt moment under våra möten, som vi har varannan fredag under läsåret. I en mörk källarlokal endast upplyst av levande ljus träffas vi och har det så himla mysigt och bäst.
Med nyuppblåsta ballonger i våra händer, som annars endast pryds av vita balhandskar, stormade vi in i aulan för att göra intryck. Tror dessvärre inte att ettorna hann förstå hur fantastiska vi är under vårt lilla framträdande, men vi såg ju bra ut, och sjöng åtminstone väldigt fint.
Världens bästa.
