Att tvingas säga hejdå
Idag hade Lina bjudit hem oss på en liten avskedsfika innan hon åker till Berlin nu på söndag. Hon ska ju bo där under några månaderna. Vi var som så många gånger tidigare i hennes lägenhet, som är av de allra mysigaste platser jag vet.
Jag hade slagit in ett litet paket med rosarandiga sugrör som jag hade med mig. Kanske som en avskedsgåva, kanske som en försenad födelsedagspresent. Måhända inte mycket till gåva, men det är faktiskt tanken som räknas (jävla konsumtionssamhälle).
Vi drack te.
Och åt småkakor som Lina bakat tillsammans med sin kusin. Jag pressade som vanligt i mig hejdlöst tills jag mådde illa. Självbehärskning har aldrig varit min starka sida.
Fina fina Lina. Som är så omtänksam och rolig med så kloka värderingar. Som jag kanske inte hade lärt känna om det inte vore för Runa. Som jag absolut inte hade känt lika bra som jag nu gör om hon inte hade fått för sig att gå med i föreningen först i tvåan, samma år som jag började ettan och gick med alltså.
Plötsligt var det jättemörkt och jättesent och jättedags för alla att åka hem
Och tillslut kom den ju, stunden då vi tvingades säga hejdå. Jag har behövt göra det så himla mycket på sista tiden, och det har varit lika jobbigt varje gång. Så kan det vara när man har äldre kompisar. För när man inte längre är bunden till en gymnasieskola känns ens hemstad kanske inte lika spännande längre. Vissa flyttar inte så långt bort, andra lämnar Sverige, för visst är världen lockande. Men när man blir lämnad kvar för att slutföra en kämpig utbildning man har hunnit tröttna på är det inte så kul i stunden. Det finns ändå något som hindrar en från att vända och springa tillbaka så fort en gått, som gör det möjligt att släppa taget, åtminståne för en stund. För även om man kommer vara ifrån varandra en ganska lång tid så vet jag att vi ses ju igen. Faktiskt.
(Jag säger vi ses, jag säger aldrig hej då, som RMK & Toppen så fint sjunger här)
Nä, nu måste jag nog ändå sova. Ta hand om er. Kram
Kommentarer
Trackback
