Ballonger och marschallsljus
Trots att fredagskvällen varade ganska länge stiger jag upp relativt tidigt på lördagen för att möta en del av gårdagens sällskap. Vi hade bestämt oss för att gå en klassisk seconhandrunda i staden där vi bor. Halvvägs framme vid första stoppet passerar jag och min cykel dessa ballonger som så tjusigt prydde räcket på både en och två broar vid ån. De var tydligen en inledning till kvällens senare event.
Klämmer, provar och drar i många plagg men låter ändå allting hänga kvar. Kanske ekar pappas "du shoppar alldeles för mycket kläder" någonstans i bakhuvudet. Däremot cyklar jag därifrån med lite nytt frukostporslin (ska visa!), något ville jag ändå unna mig.
Kommer hem, äter och yrar runt i huset som jag alltid gör när jag är stressad eller nervös. Några timmar senare skulle jag nämligen få besök av en italiensk utbytesstudent. Hon kommer bo hemma hos mig en vecka framöver. Likt många tidigare stunder hade jag stressat upp mig helt i onödan. Jennifer, som hon heter, är både trevligt och lätt att ha att göra med. Jag visar henne runt, i huset och i vårt kvarter. Vart vi än går kommenterar hon hur vackert allting är. Hon är mycket fascinerad av träd och gröna skogar. Vid middagen får hon smaka sin livs första tacos. Det finns en första gång till allt.
Eventet jag tidigare nämnde var det så kallade Å-natta, som årligen infaller den första helgen i september här i Gävle. Tusentals marschaller tänds upp längs med hela ån och lyser sedan hela natten lång. Trots att jag bott här hela mitt liv har jag aldrig tidigare åkt ner för att iakta detta. Nu vore det väl lämpligt, tänkte jag och Frida och tog med oss våra italienare till staden.
I takt med mörkret som föll blev ljusens effekt alltmer markant och jag häpnades över hur vacker Gavleån kan vara. Att jag gått miste om denna förteelse så många år.
Vi bestämde oss för att åka upp i huset på bilden, längst upp vid det lila skenet. Sky Bar, som stället heter, hade jag heller aldrig besökt. Italienarna var alltså inte de enda som imponerades över utsikten därifrån. Som sagt, det finns en första gång för allt.
Slutligen såg vi min danslärare uppträda med både sång och dans innan vi satte oss på en buss för att komma hem. Jag var helt tömd på energi och fick antränga mig för att inte somna sittandes. Tack och lov var jag vaken när det var dags att stiga av.
Let me be your everlasting light sjunger The Black Keys innan jag somnar, och det hade ju varit både fint och passande.
Kommentarer
Trackback
